Devil's Advocate

Jag vandrar runt i ett Stångå Stad som beter sig mer och mer som jag minns vintrarna när jag var liten. Metervis med snö, iskanor och nästan inget slask. Varannan dag, de andra är det decimeterdjupt med något dyliknande som knappt går att gå i och definitivt inte att cykla i. Men cyklar gör man, för det är så det ska vara. Så jag cyklar till skolan, sitter i långa möten och gör vad jag kan för att inte spana in min projektledare för mycket. Och inte köra över vissa gruppmedlemmar för mycket. Jag tar lunch med några vänner, och sitter och diskuterar allt vi kan komma på och inte komma på, pratar relationer och tid och vemvetvad. De andra går in, jag tar en promenad på campus och försöker samla tankarna. Försöker få lite sol i ansiktet, det är ju så fint väder. Jag spelar musik och dagdrömmer om att vara rockstjärna, den som gör det där avgörande målet eller bara hjälte på något annat sätt. Få vara i centrum. Sedan ser jag skyltarna som Winnerbäck pratar om, de där som är så passande. Det är varning för ras. Jag går tillbaks, räknar lite på en farthållare eller något och klagar på relevans och verklighetsförankring. Sedan har vi ett nytt möte, jag antecknar och försöker vara duktig. Jag försöker vara så jävla duktig och hoppas att jag inte blir avslöjad. Jag väntar mig varje gång att någon ska peka på mig och säga "men du kan ju ingenting!" och så ska alla se det. Det finns ett citat, jag hittar det inte men jag vet att det finns, av Robbie Williams som lyder i stil med "jag är livrädd varje gång jag vaknar att 'det här ska bli dagen alla förstår vilken bluff jag är'", och det ligger något i det. Efter skolan tar jag en vända ned på stan, beställer ett par jeans som ska passa precis som jag vill ha dem men som ingen annan kan se. De är ju varken röda eller stickade eller neonfärgade, bara välsittande och i rådenim. Alltså ointressanta och tråkiga. Jag cyklar hem och försöker var lite huslig, misslyckas ofta men ibland blir det bra ändå. Sedan ägnar jag resten av kvällen åt att försöka få ett socialt utbyte med mina kanske bästa vänner. Synd bara att vi bor i olika städer, långt från varandra, och att jag har så fruktansvärt svårt att diskutera vissa saker i verkligheten. Det är så lättare när man bara har en skärm att skämmas inför. Dagen efter gör jag nästan samma sak.

Det finns ingen anledning att omformulera något av det här, så jag citerar bara Mary Schmich:

Wear sunscreen.

If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be it. The long-term benefits of sunscreen have been proved by scientists, whereas the rest of my advice has no basis more reliable than my own meandering experience. I will dispense this advice now.

Enjoy the power and beauty of your youth. Oh, never mind. You will not understand the power and beauty of your youth until they've faded. But trust me, in 20 years, you'll look back at photos of yourself and recall in a way you can't grasp now how much possibility lay before you and how fabulous you really looked. You are not as fat as you imagine.

Don't worry about the future. Or worry, but know that worrying is as effective as trying to solve an algebra equation by chewing bubble gum. The real troubles in your life are apt to be things that never crossed your worried mind, the kind that blindside you at 4 p.m. on some idle Tuesday.

Do one thing every day that scares you.

Sing.

Don't be reckless with other people's hearts. Don't put up with people who are reckless with yours.

Floss.

Don't waste your time on jealousy. Sometimes you're ahead, sometimes you're behind. The race is long and, in the end, it's only with yourself.

Remember compliments you receive. Forget the insults. If you succeed in doing this, tell me how.

Keep your old love letters. Throw away your old bank statements.

Stretch.

Don't feel guilty if you don't know what you want to do with your life. The most interesting people I know didn't know at 22 what they wanted to do with their lives. Some of the most interesting 40-year-olds I know still don't.

Get plenty of calcium. Be kind to your knees. You'll miss them when they're gone.

Maybe you'll marry, maybe you won't. Maybe you'll have children, maybe you won't. Maybe you'll divorce at 40, maybe you'll dance the funky chicken on your 75th wedding anniversary. Whatever you do, don't congratulate yourself too much, or berate yourself either. Your choices are half chance. So are everybody else's.

Enjoy your body. Use it every way you can. Don't be afraid of it or of what other people think of it. It's the greatest instrument you'll ever own.

Dance, even if you have nowhere to do it but your living room.

Read the directions, even if you don't follow them.

Do not read beauty magazines. They will only make you feel ugly.

Get to know your parents. You never know when they'll be gone for good. Be nice to your siblings. They're your best link to your past and the people most likely to stick with you in the future.

Understand that friends come and go, but with a precious few you should hold on. Work hard to bridge the gaps in geography and lifestyle, because the older you get, the more you need the people who knew you when you were young.

Live in New York City once, but leave before it makes you hard. Live in Northern California once, but leave before it makes you soft. Travel.

Accept certain inalienable truths: Prices will rise. Politicians will philander. You, too, will get old. And when you do, you'll fantasize that when you were young, prices were reasonable, politicians were noble and children respected their elders.

Respect your elders.

Don't expect anyone else to support you. Maybe you have a trust fund. Maybe you'll have a wealthy spouse. But you never know when either one might run out.

Don't mess too much with your hair or by the time you're 40 it will look 85.

Be careful whose advice you buy, but be patient with those who supply it. Advice is a form of nostalgia. Dispensing it is a way of fishing the past from the disposal, wiping it off, painting over the ugly parts and recycling it for more than it's worth.

But trust me on the sunscreen.

Det här är inte heller det det där stora politiska och ekonomiska inlägget jag tänkt skriva. Jag vet liksom inte var jag ska börja, eller var jag ska sluta, eller vad som ska med eller ens om jag ska skriva. Någonstans har jag läst en låttitel som lyder "jag måste vara galen om regeringen är klok", och det är kanske den bästa beskrivningen. Problemet är att de källor jag skulle kunna hänvisas till ändå inte anses som trovärdiga, och jag har just nu inte tid att göra en tillräckligt utförlig research för att kunna motbevisa. Att jag tycker sunt förnuft säger vissa saker, det brukar inte ge någon effekt. Jag ska försöka göra den där researchen, så fort jag hittar tid och ork att läsa den. Det är ju faktiskt nästan tröttande att vara "kommunist", men det är ju också alla till vänster om centerpartiet enligt de jag umgås med här. Antingen det, eller så bryr de sig inte alls. Om jag ska hitta en vänstervridning på universiteten måste jag anse att alla svenska partier är vänsterpartier, och det gör jag inte. Det gör jag verkligen inte.

Som sagt, jag ska göra min research. Det får ta den tid det tar. Tills vidare får ni hålla tillgodo med ett citat jag just nu inte kan placera: "stå på er, annars kommer någon annan göra det."

En liten förändring; kolla uppåt.

Det blev inget mer än två filmkvällar. Om hon svarar var tredje gång jag hör av mig, och inte hör av sig själv över huvud taget, antar jag att hon inte är intresserad. Hur glad hon än verkar över att träffas när så sker. Lite respons vill jag nog ha.

Apropå låttipsen kan jag säga att alla var helt okej, men kanske inga favoriter. Det kommer kanske vid ett annat tillfälle. Och vad gäller att kommentera får jag nog, som jag alltid gör, förutsätta att om man recenserar eller kritiserar en låt/bok/film, faktiskt har upplevt låten/boken/filmen. Annars blir det så svårt att förhålla sig till det.

Tack för alla kommentarer angående trilogin förresten, både de som skrivits här och de som framförts i realtid. Både mer udda ("Haha, den där meningen är så komisk!"), lite peppande ("De är så sorgliga, nu får du se till att bli glad!"), de igenkännande ("Hur lyckades vi inte känna varandra innan 17 års ålder?") och de terapeutiska (Alex', tänker inte riktigt försöka hitta ett talande citat där. Läs dem istället). Det är intressant att få höra.

Det där seriösa ekonomiska/politiska inlägget fnulas det på. Snart kanske.

Det här är jättelarvigt, men jag vill vill vill verkligen ha en sån här. Första prylen i netbook-storlek jag faktiskt kan se mig själv använda. Och ja, jag är väl en Apple-fanboy ...

Hon skrev "Du är starkare än du tror, smartare än du vet och modigare än du törs! Och så är du en helt underbar människa, och ingen av de där människorna är så korkade att de skrattar åt en sån person. Varför skulle de?". Jag protesterade, självklart. Sånt där är inte sånt jag kan hantera, helt enkelt. Mon hon stod på sig, skrev att jag skulle väl försöka i alla fall för hennes skull. Så att någon av oss kunde krama något med puls och inte bara kudden. Att jag inte vågade, var väl inte särskilt oväntat. Jag vågar sällan. Det gick som det gick, och det var kanske för väl det.

Han drack alldeles för mycket. Vi vet inte när, men för mycket blev det. Så mycket att han somnade på en träbänk. Väck honom, släpa honom till en soffa. Se till att någon sover där. Plötsligt börjar han fontänvomitera, panik. Vad gör vi? Det är här det är skönt att ha pratat med någon sektionsaktiv någon gång, och att ha jobbat på en sådan fest: det finns alltid någon som kör. Alltså: leta upp "bilen", som arbetsposten alltid kallas, och packa in den överförfriskade vännen och en "övervakare" (händelsevis kompisen som skulle sova hos honom, det kändes lämpligt att han fick hålla koll) i bilen och se till att de kom hem. Sedan städa (något jag inte kan ta beröm för, vissa saker klarar jag inte av att se och än mindre städa upp efter) och gå hem. Svära tyst för sig själv.

'Cause that's what friends are for, right?

Det finns inte så mycket att säga. Lyssna istället.

Jag hittade några gamla inlägg igår, skrivna för rätt länge sedan. Jag publicerade aldrig dem, jag ville läsa igenom dem dagen efter men det blev aldrig av och efter det var de för känsliga. För nära inpå.

Men så hittade jag dem igår. De är från tiden innan alla inlägg rubricerades med en Springsteen-textrad, så gamla är de. Sedan är nog de här inläggen mer Hellströmsk tonårsångest än Springsteensk flyktromantik ändå.

I alla fall; det kanske är kul för er att få läsa dem. Eller kul och kul, så kul är det nog inte, men det förklarar kanske en del underliga beteenden från min sida. Just nu känns det lite bättre, fastän jag är övertygad om att hon kommer fatta hur korkad hon är och hitta någon annan så fort jag inte kan hålla om henne. Men det får jag väl lära mig hantera.

Del 3 i en trilogi om att inte må kanon.

Det finns ju ett scenario till, ett mer direkt och tydligt. Ett som inte handlar om olycklig kärlek, utan bara om rädsla.

Låt oss ta ett exempel. Ponera att det är en fest hos någon bekant. Jag är där. Så är också någon mer avlägset bekant till mig, låt säga en klasskompis jag inte umgås med eller en bekants bekant. Av någon anledning hamnar vi i samma lilla diskussionsgrupp någonstans på festen, och då blir jag något defensiv. Skulle denne någon aktivt ta kontakt med mig, och prata på tu man hand, blir jag rädd på riktigt. Någonstans i bakhuvudet finns konstant tanken "Du blir lurad! H*n vill inte prata med dig, bara håna och driva med dig! Avslöja inget verkligt! Ljug!", repeterandes som ett mantra tills jag hittar på en ursäkt för att avsluta diskussionen och skynda iväg mot nästa rum diskussion livlina att ta tag i. Det handlar alltså inte om att inte vilja vara alltför öppen, utan om att vara ständigt förberedd på att bli huggen i ryggen. Att allt ska vändas mot mig, bli mitt fel och så kan man säkert hitta på lite för att jag ska få skämmas extra mycket.

Det kan inte vara sunt att gå runt som en strykrädd hund och ljuga sig igenom de första månaderna med någon bekant tills jag inser att det inte håller längre, att jag måste testa om det går att lita på den här personen. Jag skulle kunna lägga mitt liv i mångas händer, konstigt nog, men det finns kanske en handfull människor jag litar på tillräckligt mycket att faktiskt prata om något. Därför pratar jag väldigt mycket med dessa, blir väldigt jobbig och sliter ut dem. Sedan hittar de någon ny att prata med, ofta en partner, medan jag går vidare till nästa nydumpade vän som kanske kanske kanske är i ett sådant tillstånd att h*n inte kommer att använda det jag säger mot mig.

Jag har försökt prata om det här, försökt få hjälp och tips och råd och något något något som kanske hjälper lite, men ... det vanligaste svaret är väl något i stil med "det är väl inte så farligt? Jag tycker det bara är bra att inte dra sitt livs novell med en gång, jag är också lite avvaktande när jag pratar med någon för första gången. Säger andra i alla fall". Men det är ju inte det det hela handlar om. Jag vill inte dra mitt livs novell för varje person jag skakar hand med, jag vill bara kunna säga något om mig själv utan att ha den lilla rösten i mitt bakhuvud som ser till att katastrofberedskapen är fullt påslagen. Som gör att jag fortfarande tror att människor skrattar, viskar och pekar bakom min rygg. Som säger att allt snart kommer att bli som det var förut, att det här bara var ett kort uppehåll innan det blir ensamt igen. Ensamt på riktigt. Jag ljuger, överdriver och förvränger, inte för att imponera utan för att jag inget annat vågar. Då blir ju inte hånen på riktigt, som att bli mobbad för att ha hockeyfrilla när man har kort hår (jepp, snott av Nour).

Del 2 i en trilogi om att inte må kanon.

Jag funderar på att skaffa en tatuering. På denna ska det stå just "Jag ramlar kär i dom som inte ens vet vem jag är", lindat kring överarmen. Det känns så passande för hela mitt liv. Kanske är det att ge upp, kanske är det att inse att det aldrig kommer att bli bättre och att det alltid kommer vara så som det varit sedan jagvetintenär, men det vore kanske skojigt att ha det som minne från en tid som inte bara borde glömmas bort sådär. Förhoppningsvis tar det slut snart, men just nu är det lite som horisonten: man kan gå i resten av sitt liv, man kommer ändå inte nå dit. Ja, det känns lite hopplöst ibland, rätt ofta, just nu.

Det brukar se ut ungefär så här: det finns en tjej i min umgängeskrets, som är lite trevligare att prata med än andra. Hon är söt, och snäll, och alla trevliga ord man kan komma på att beskriva någon med som nödvändigtvis inte betyder något alls men som kan betyda allt. Jag blir intresserad lite sådär på avstånd, kanske till och med kär, när hon gör slut med sin pojkvän och jag inser att det kanske kanske kanske finns en möjlighet, jag är ju trevlig och snäll och så. Det har hon faktiskt sagt. Men så är det det här med mod. Det tar lång tid att ens samla ihop så mycket att jag kan fråga om det inte vore trevligt att ta en fika eller så. Väldigt lång. Så lång tid att när jag väl lyckats samla ihop så mycket mod, formulerat de två, tre meningarna som kanske kan behövas och bara letar efter ett lämpligt tillfälle (något gör att jag inte vill bjuda ut någon i mitten av en kemilektion, eller under en förfest), så hör jag henne berätta om sin underbare nye pojkvän, som hon blev ihop med i veckan. Jag inser att loppet är kört för en lång tid framöver, och försöker hantera det. Mörker. Fler repetitioner av "Hallelujah". Olyckligt kär igen. Rinse and repeat.

Nu vill jag betona att det inte är så att jag är olyckligt kär i alla mina tjejkompisar, det hade varit lite för mycket till och med för mig, men när jag nu blir olyckligt kär (vilket är olyckligt ofta) så följer det detta mönster. 

Jag vet inte riktigt varför jag publicerar det här, det känns bara som att det behövs. Det kanske förklarar en del konstigt beteende, det kanske ger en inblick i varför allt inte är solsken och lyckliga relationer hela tiden. Varför vissa saker är känsliga. Det kanske ger en orsak till vissa ämnens ständiga avhandling här. Ni kanske vill veta hur det ser ut.

"Jag har ramlat där förut och det är mer än bara nån sorglig kliché"

Del 1 i en trilogi om att inte må kanon.

Det är något ironiskt över det hela, när vi "skulle" må dåligt mådde jag rätt bra, mest för att jag höll emot och lyssnade på de som sade att det skulle bli bättre sedan, att vi skulle växa ifrån det. Då var det ändå rätt okej. Att jag tyckte saker var jobbiga hade säkert bara att göra med att mina så kallade vänner var idioter, det var säkert så. Något år senare så mådde många fortfarande dåligt, men jag klarade mig ändå. Det var helt okej för det var ju ändå inte på riktigt, det var bara en transportsträcka på väg ut mot Det Riktiga Livet. Då skulle det bli bra på riktigt, så man fick väl ta lite skit på vägen.

Men nu, nu när det borde ha blivit bättre och så, så är det illa på riktigt. Det känns som om jag missat något viktigt, under all den där tiden som de andra sade sig må dåligt lärde de sig något jag förstår lika bra som latin. Jaha, vi skulle hitta ett självförtroende, ett medvetande om att vi inte är usla? Närdå? Mellan de tentor som bara slutar i ett skriftligt bevis om okunnighet? Under de långa kvällar och helger som spenderas framför datorn, eftersom alla andra har verkliga liv där jag inte riktigt får plats? Under festerna där undertecknad helst vill gömma sig i ett hörn för att slippa känslan av att främmande människor granskar, skrattar, viskar, hånar? Under hemmafesterna där de obligatoriska lyckliga paren visar upp sin kärlek och närmast hånande säger något om att "det ordnar sig nog, ska du se"? Nej nej, alla är inte såna, men tillräckligt många för att man ska bli irriterad och fundera vad som är fel. På mig alltså. Det känns så ironiskt, att killen som varit lillgammal sedan han var liten på riktigt skulle drabbas av tonårsproblem i tjugoårsåldern ... Eller är det en medellivskris trettio år för tidigt?

Hur som helst är det jobbigt att känna att man missar så mycket, att varje missad chans kanske är den sista. För varje gång alla andra träffar någon, älskar och går vidare lär de sig något jag missar. Folk skaffar sig erfarenhet, intryck, referensramar, vafanduvill, medan jag sitter och känner mig lost in translation redan nu. Det känns som om jag hamnar längre och längre och längre efter i någon slags social utveckling, att chansen att träffa någon blir mindre och mindre eftersom alla andra vet och förstår saker jag inte gör. Till slut är man en relationssocial idiot eftersom man är på samma nivå som en sjuttonåring. Problemet är att man är 30. 30? Jag sa ju att jag var lillgammal ...

Sätt er ned. Börja nynna på gitarrslingan i Youth Group – Forever Young. Så, då är ni i stämning. Det är mörkt ute, snöar inget men skulle kunna göra när som helst. Nästa låt som kommer är The Outfield – Your Love. Mannen vid tangentbordet knappar på, trots att ingen hör honom. Om han blir tyst är han rädd att ingen kommer att bry sig. Han vrider ut och in på popkulturella referenser, och slingrar sig igenom alla tankar och förhoppningar om att göra något längre och mer varaktigt än ettor och nollor på en gratisdomän i nätets utkanter. Det gör inget om ingen läser honom, så länge han kan säga att han skriver är han i alla fall intressant. Han tänker nästan likadant med sitt tecknande, han är inte bra på det men det gör sig väldigt bra i den personliga presentationen. "Jag tecknar lite, och så skriver jag en del" låter bättre än "jag lyssnar väldigt mycket på gubbrock samtidigt som jag läser på forum om modellbyggen och surfar olika bilsidor". Nu spelar stereon Foreigner – I Want To Know What Love Is, det är tydligen så kallad "myskväll". "Myskväll" är ett begrepp som innebär att musiken är långsammare och innehåller mer synthar, samt att tangenterna knappar lite annorlunda. Lite mer tvunget. Tvunget, fast utan riktning. Han går in på alla bloggar han läser, försöker hitta lite inspiration och ibland finns där någon. Ibland.

Då blir det sånt här.

Snart är året slut.

Som vanligt kan vi kalla det ett turbulent år, jag är nog fortfarande för ung för att genomleva ett år där ingenting särskilt hänt. Jag har loopat "Elden" så många gånger att det kan börja kallas en mani, men än så länge är det sunt och jag har ju ingen tatuering än. Då är det lugnt. Det har hänt massor, mycket av det har haft just "Elden" som soundtrack i min värld men det är bara bra.

Jag har återigen lärt mig massor om mig själv, och varför de där textraderna som står på min iPod känns så lämpliga. "Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp". Jag börjar lära mig.

"Dom Tomma Stegen" på stereon just nu, snart "Elden" igen. Decenniet måste avslutas i stil, med min låt. "Elden" är nog min låt.

Snart Stångå Stad igen, fler filmkvällar och plugg. Jag längtar.


Gott nytt år!

... och fem minuter efter att jag postade förra inlägget kom jag på säkert 25 låtar till jag velat ha med på listan. Här kommer de som inte klarade urvalet, men ändå borde nämnas. Fortfarande utan inbördes ordning:

1. Damien Rice – Cannonball
2. OutKast – Hey Ya! - Radio Mix/Club Mix
3. Håkan Hellström – Tro Och Tvivel
4. Spank Rock – Backyard Betty
5. Robbie Williams – Kids
6. OutKast Featuring Sleepy Brown – The Way You Move - Radio Mix
7. Simon Norrsveden – Dolores
8. Bon Iver – Skinny Love
9. The Ark – Tell Me This Night Is Over
10. Tomas Andersson Wij – Blues från Sverige
11. Florence Valentin – Samma Vindar, Samma Brackor
12. OutKast – Roses
13. Eminem – The Way I Am - Explicit Version
14. Bruce Springsteen – Waitin' On A Sunny Day
15. The Hives – The Hives-Declare Guerre Nucleaire
16. Jay-Z – Lucifer
17. The Ark – Calleth You, Cometh I
18. Anna Järvinen – Äppelöga
19. Snow Patrol – Chasing Cars
20. Emil Jensen – Så får du mig ändå
21. Håkan Hellström – Jag Har Varit I Alla Städer
22. Deportees – Come Give Me Love
23. Marit Larsen – Is It Love
24. Veronica Maggio – 17 år
25. Snook – 7 timmar